Det är dags att stå upp för människor i kläm!

Havsbrisen svalkar skönt i den varma sommarhettan. Fåglarna kvittrar och från något marknadsstånd lite längre bort doftar det nybakat bröd. Det är augusti 2010 och som ny LUF- medlem ska jag kampanja för att Alliansen ska bli omvalda. Plötsligt kommer en kvinna fram. Hon dricker ett glas av vårt bål. Hon säger ”Jag är utförsäkrad, så av er tar jag vad jag får”. Sedan går hon därifrån.

Sjukförsäkringsfrågan blev nästan anledningen till en valförlust den gången. Ilska över sjukförsäkringssystemet är bland den vanligaste kritik jag får höra när jag bekänner mig som aktiv inom LUF. På gränsen till uttjatad har sjukförsäkringsfrågan blivit landets mest omdebatterade. Det med rätta. För som ung liberal står jag utan ord mot frågan som inte går att försvara.

Grundprincipen är egentligen väldigt enkel. Har man arbetsförmåga ska man arbeta, är man sjuk ska man vara sjukskriven. Verkligheten är naturligtvis mer komplicerad. I förra veckan presenterade regeringen och Försäkringskassan en modell för att förbättra systemet. Modellen innebär bland annat ökad individuell skattning samt utlåtande från specialutbildade läkare. Förändringarna är bra, om det vill jag inget säga. Jag vill säga att förändringarna kommer alldeles för sent. Att de förbättringar som är gjorda har varit på tok för tandlösa.

För hur kan jag, som liberal, som förespråkare för ett samhälle där människor kan bli sjuka utan att förlora alla ekonomiska tillgångar, överhuvudtaget ens överväga att acceptera en politik som gör att individer långsamt sugs ner i kvicksanden någonstans mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen? Vissa har försökt. Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt erkänner visserligen båda att sjukförsäkringsreglerna har viss förbättringspotential. Men, och detta är ett viktigt men, de lägger alltid till att hur mycket lidande Alliansens nuvarande system än skapar, så är det aldrig sämre än Socialdemokraternas förlovade förtidspensionsland. Systemet före Alliansens var avskyvärt, inhumant och under all kritik. Förstår man inte det är man antingen absurt felunderrättad eller sosse. Det rättfärdigar dock inte på något sätt att det nuvarande systemet slår sönder människors liv.

Folkpartiet har som ett uttalat socialliberalt parti ett ansvar att på skarpen säga ifrån när människor kommer i kläm. Vi liberaler ska skrika högre än Mange Schmidt när människors liv raseras. Vi ska vidta nödvändiga åtgärder, vi ska ta krafttag och vi ska göra det direkt. Sjukförsäkringsfrågan är dessvärre inte den enda där Folkpartiet inte har stått upp för socialliberala värderingar. Det är dags att ändra på det. Det är dags att erbjuda människor i kläm något mer än ett glas ljummet bål. Det är dags att erbjuda dem kamp och förändring!

Kajsa Dovstad
ständig sekreterare LUF Uppsala
ledamot i LUFs Socialpolitiska Arbetsgrupp

Sådan fader, sådan son

Det som sker på gatorna runt om i Syrien idag skedde också i en annan form för ungefär 30 år sedan under det kalla kriget. Den markanta skillnaden var att den dåvarande presidenten, Hafez al-Assad, mer eller mindre kunde härja fritt. Det våld som regimen utövade på sin befolkning då var inte lika geografiskt utbrett, och endast inriktat mot det muslimska brödraskapet och dess medlemmar. Att omvärlden då, till skillnad från idag, inte agerade berodde kort och gott på avsaknaden av sociala medier, telefoni, satellitnät och nyhetsrapportering i allmänhet. Det var även mycket enklare att stänga gränserna till landet och på så sätt kunna göra lite som man ville med sin befolkning.

Hafez al-Assad föddes den 6:e oktober 1930 i en liten stad i Latakia-provinsen. Redan som 16-åring gick han med i det panarabiska, nationalistiska, sekulära och socialistiska Baathpartiet. Han fortsatte sedan in i militären där han utbildade sig till stridspilot. 1963 genomfördes en kupp där många baathpartister deltog som resulterade i att Hafez blev ledare för flygvapnet, och senare även försvarsminister. Syrien utsattes för en kupp ungefär vartannat år mellan 1940-1970, så det var svårt för regimerna att hålla sig kvar vid makten, ochefter flera års instabilt styre och missnöje från Hafez sida så genomförde han en sista avgörande kupp och tog åt sig makten. Detta var 1970, och han lyckades hålla sig kvar i 30 år till sin död, då hans son och nuvarande president Bashar al-Assad tog över.

Hafez al-Assad hade en yngre broder, Rifaat al-Assad. Han lyckades, mycket tack vare sin äldre bror, gå från officer till befälhavare för presidentgardet. Han fick till och med en egen armé med 50.000 soldater, pansarvagnar, attackhelikoptrar och mycket mer. Han var internationellt mest känd för att ha haft det övergripande ansvaret för massakern i det sunnimuslimska Hama, år 1982, där dödssiffran uppskattades vara ca 30.000. Det går inte att fastställa siffran exakt då man inte visste hur många som befann sig i staden vid tillfället. Innan militären påbörjade sin attack så spärrade man av staden helt och man kastade ut alla journalister. Efter attacken tog man in bulldozrar för att rensa upp det som var kvar av staden.

När presidenten 1983 vårdades för sitt sviktande hjärta så passade Rifaat på med ett kuppförsök. Hans trupper tog sig hela vägen fram till presidentpalatset, men Hafez kom tillbaka i sista sekund, trots sitt tillstånd, och började förhandla med sin yngre bror. Det som först såg ut att vara en kompromiss, att Rifaat bland annat fick posten som vice-president, visade sig vara en undanmanöver för att få ut honom ur landet. I och med att Rifaat inte längre hade ansvaret för det militära så kunde Hafez enkelt få honom på flykt. Rifaat al-Assad lever nu ett liv i exil i Mayfair, London.

Låt oss gå tillbaka till dagens Syrien, och en intressant historieupprepning. Bashar al-Assad har en yngre bror, Maher al-Assad. När Bashar al-Assad blev president lyckades Maher, mycket tack vare sin äldre bror, gå från officer till befälhavare för den 4:e divisionen, vilket alltså är detsamma som det dåvarande presidentgardet. Den 4:e divisionen har under ledning av Maher al-Assad stått för de flesta och blodigaste attackerna i Syrien på den senaste tiden. När presidenten kallat tillbaka sina trupper så har den 4:e divisionen oftast stannat kvar, och stridit mot direkt order.

Om Bashar al-Assad hade suttit i tystnad och låtit sin yngre bror stå för allt dödande så hade det mycket väl ha kunnat leda till en liknande situation som den för 30 år sedan. Det skulle finnas en risk för att Maher al-Assad till slut skulle genomföra en kupp mot sin äldre bror. Men Bashar al-Assad är inte tyst. Han har sagt att det är myndigheternas ansvar att försvara landet mot yttre fiender. Han har sagt att användningen av våld är befogat. Han har sagt att de är redo för strid. Han har sagt att det som pågår i Syrien är deras egna angelägenheter, och att andra inte ska lägga sig i. Men den här gången är det hela befolkningen som reser sig, och inte bara det muslimska brödraskapet. Det är människor från alla delar av landet, människor med olika etniciteter, människor med olika religioner och människor med olika politiska övertygelser. Det de har gemensamt är att de vill se Bashar al-Assad stiga åt sidan, och de kommer till slut att få sin vilja igenom. Frågan är bara vem Bashar al-Assad kommer att använda som syndabock. Vem han kommer att skylla attackerna på för att rädda sitt eget skinn. Om en sådan situation uppstår så kommer han att med största sannolikhet skylla på sin lillebror.

Dilovan Kamil
Ordf. Kampanjutskottet, LUF Uppsala

En ledare för en demokrati ska bete sig som en sådan.

Bilderna från Storbritanniens upplopp under veckan har skakat hela Europa. Det är omöjligt att inte beröras av att hundratalet ungdomar ger sig ut på gatorna för att sätta byggnader i brand och förstöra och stjäla från butiker. I frustration menar vissa, och pekar på händelserna som ett bevis på välfärdsstatens misslyckande. I ren idioti menar andra, och pekar på individens ansvar för sina handlingar. Oavsett bakgrund till upploppen står det klart att de flesta av ungdomarna har effektivt organiserat sig via Facebook och Twitter.

En annan sida av organisering över de sociala nätverken är att invånare som efter upprop på bland annat Twitter går ut tillsammans på gatorna och hjälps åt att städa undan efter upploppens skadegörelse. Butiksägare som har fått sina affärer sönderslagna och plundrade får hjälp att rensa upp röran.

David Cameron gick igår ut med hot om att ta bort vissa informationsflöden på sociala nätverk som Facebook och Twitter för att förhindra spridningen av våldet. Han uppmanar också båda sidorna att "tänka på sitt ansvar och ta bort sådana meddelanden" som kan uppvigla fler ungdomar att ge sig ut på gatorna. Vidare hotar han med att stänga av enskilda personer från Facebook om de uppmanar till deltagande i upploppen. Allt detta anser han vara befogat om de på nätet planerar fortsatt våld, kriminalitet och oordning.

Desperat försöker han få kontroll över situationen på det enklaste av sätt - att begränsa individers frihet. Genom att kontrollera och därefter strypa flöden över nätet stryper man också integriteten hos människor. I ytterst få fall bör det vara legitimt för staten att bevaka konversationer mellan människor över internet i syftet att förebygga att ett brott begås. Det är först när en person misstänks ha begått ett brott som det blir lämpligt att ställa den till svars, och vid funnen skyldig bestraffa den. All typ av övervakning och bestraffning dessförinnan är grova övergrepp på individers yttrande-, församlings- och åsiktsfrihet.

En potentiell eftergift, om premiärministerns hot blir verklighet, kan vara ökad misstro hos dessa ungdomar till myndigheterna , men också en stark misstro till staten hos kommande generationer. Kortsiktigt kan avstängningar av personer på nätverk och begränsningar i informationsflöden minska upploppens utbredning, men långsiktigt kan det resultera i att samma sak händer igen. Att ta fast skyldiga till brott de har begått är självklart, men att utgå ifrån att alla som deltar i samma nätverk över internet kommer att begå brott är inte lämplig anledning nog att bestraffa dem.

Vad jag önskar av ledare som David Cameron är att våga vara större än att välja enkla genvägar som att låta staten inkräkta på människors integritet för att få kontroll. Att våga välja svårare, men långt mycket bättre, vägar att motverka att ett utbrett missnöje, med kriminalitet som konsekvens, som detta uppstår. Välj att förespråka ett öppnare samhälle med dialog mellan invånare och myndigheter, respektera att yngre generationer upplever sig missförstådda och hitta metoder att motverka vi och dem-känslorna som byggs upp från tidig ålder. Och framför allt välj att alltid stå upp för människors demokratiska rättigheter, oavsett hur obekväma de ibland kan vara.

-

Tove Henriksson
Ordförande LUF Uppsala

Välkommen!

LUF Uppsala är det fjärde största distriktet inom det Liberala Ungdomsförbundet(LUF). I vårt distrikt har vi över tvåhundra medlemmar och vi växer ännu. Alla medlemmar är smarta, insiktsfulla och kritiska människor som inte dras för att analysera vad som händer i nuläget i såväl Sveriges politiska arena som i svåra internationella konflikter.

Den här bloggen är till för dessa medlemmar, deras tankar och åsikter om nutida politiska frågor och för att utomstående ska kunna få en inblick i LUF Uppsalas verksamhet. Men inläggen och dess åsikter tillhör den undertecknade medlemmen, och behöver därför inte vara i linje med vad LUF Uppsala, Liberala Ungdomsförbundet eller Folkpartiet står för.

Välkommen till LUF Uppsala-medlemmarnas blogg!

Tove Henriksson
Ordförande LUF Uppsala